Publicerat 2009-01-15

Ett kåseri om fiske i Husum

Axel Sjöström sysslade med fiske i hela sitt liv och av honom fick jag veta allt om fiskekonstens alla sanningar. Han kom till vår stuga dagligen för att titta på havet. Han kom tidigt med sin moped på morgonen så när man hörde mopedljudet var det bara att kliva upp. När han stegade in i stugan gick han direkt till fönstret och tittade ut över havet och fällde träffsäkra kommentarer om väderläget och vad det var för sorts vågor. Han kallade vindriktningen för ”han”. ”Han blås idag”, ”idag legg han på, nu äré laxrull´n på harn”, ” han är ill idag, nordan” o.s.v.

Om jag då hade haft näta ute och berättade att jag fått en 5 kilos öring drabbades Axel av laxfrossa. Han blev stirrig i blicken och for hastigt hem. Efter drygt en halvtimma såg man hans båt komma och att han åkte och la ut en krok på harn. Efter en timme kom han tillbaka till oss och då uppträdde han som vanligt igen, lugnt och avspänt. Nu har man näta ute, sa han.

En sommarmorron for jag med Axel till östra Holma för att lägga ut en sik-krona. Axel satt vid årorna och jag skötte nät-utlägget. Först skulle ”steget” ut och vi lyckades få till det så han blev nöjd. Det skulle var sträckt och rakt. Vi jobbade en bra stund innan vi fick ut ”kronan” tillräckligt perfekt. Vädermässigt var det nästan kav lugnt och näten låg perfekt. Axel rodde runt nätlägget och säger till slut ”det strömma i vattne”. Vi tar upp!

Det gick inte att övertala honom att lämna näten så det var bara att lyda och ta upp de perfekt utlagda näten och fara hem. Jag hade lust att bli arg men jag la ner den känslan och började se händelsen ur en komisk synvinkel.

Axel var väldigt uppdaterad på vilka som fått fisk och var dom fått sin fisk. Han sa att han hört det på Konsum. Tydligen träffade han många fiskeintresserade på Konsum. Han ville alltid veta om jag hört om den eller den fått något på sistone. Med åren blev jag mer och mer lik Axel. Jag är lika angelägen om att få veta vem som fått något och vart. Idag är jag alltid på hugget och frågar folk om dom hört något som har med fiske att göra. Min granne Kurt har också drabbats av detta tillstånd. Han är alltid intresserad av att få information om andras fångster.

Må illa
Åke Sehlin är bosatt i Trehörningsjö och han har absolut ingen fallenhet att utöva nätfiske i havet. Ni skulle fått se när han har lagt ut näten. Det är ingen ordning alls. Vi sitter bakom gardinerna och småler i vetskapen om att lägger man näten som han, blir man utan fisk.

Med åren har vi dock fått revidera vår uppfattning och det känns väldigt frustrerande att veta att trots hans oförmåga till nätfiske får han mest fisk av oss alla i Kasaviken. Vi andra har använt uttryck som ”nybörjartur”, ”lyckträff” eller andra förklenande ord men med åren har vi blivit alltmer tysta i våra kommentarer. Nu sprids ett rykte att han också knäppt en björn, men detta vägrar jag tro på för Åke har inte lyckats pricka en enda säl i Kasavika och då är man ingen skytt. Björnen måste ha dött av rädsla för att bli skadeskjuten.

Åke har utvecklat ett signalsystem som innebär att vi kan se om han har fått fisk eller inte när han har varit och vickat näten. När han fått fisk kör han båten nära våra bryggor så att vi lättare ska kunna komma ut och se på fångsten. När han inte fått något kör han långt ut från våra bryggor så att han slipper uppleva vår munterhet över att han inte har fått något.

När han fått massor av rökött stannar han helt enkelt båten utanför våra bryggor och väntar tills Kurt och jag kommer. Då tittar vi båten och säger ” men gösse va roligt, och va många, satt dom på i kroken” och så avslutar vi våra lyckönskningar med frågan, ”du ska ta upp ikväll va?

När man avslutat samtalet inträder ett psykiskt illamående. Detta kymiga tillstånd håller i sig tills man lagt ut nätena själv. Då försvinner illamåendet och avundsjukan avtrappas successivt.

Olika synsätt på fiske
Den egentliga anledningen till att man fiskar är olika. Vissa fiskar enbart för att få fisk och för andra är det en kombination av att få fara ut på havet och själv fisken har en undanordnad betydelse. Jag tror att det är lika för dom som jagar. De värdesätter vistelsen i skogen lika mycket som att få skjuta något villebråd.

Nisse Sjöberg som jag fiskade tillsammans under många år uppskattade verkligen att få vara ute på havet och fiska. Han njöt av få fara tidigt på morgonen för att ta upp näten. För honom var det upplevelsen som var det viktigaste och fisken var inte så viktig samtidigt som han ändå aldrig ratade någon fisksort. Inget fick förfaras. Det viktigaste var att katta fick färsk fisk och då var det inte så noga om det var skräpfisk. Nisse besatte en avundsvärd syn på livet och han kunde se och njuta av det lilla i tillvaron. Han kunde allt om blommor, växter och träd och såg skönheten i små ting. Han blev inte imponerad av nya bilar men däremot av en snyggt staplad vedtrave.

Kurt Edlund lider av en stark längtan till att komma ut på havet för att fiska. Han ropar till mig nästan varje dag ”ska vi lägga ut”. För honom är fiske en upplevelsebaserad företeelse. Han vill gärna ha mycket fisk för han vill alltid ge bort fisk till släkt och bekanta. Han ger hellre bort fisk än behåller den själv för han vet att han alltid kan låna fisk av mig om det kniper. Det samma gäller för oss. Behöver vi en öring är det bara att gå till granngården och låna en.

Vid de tillfällen vi blir utan fisk har Kurt alltid en förklarning till misstaget. Han skyller på mig. ”Jag sa ju att vi skulle lägga mer österut” säger han och fråntar sig därmed ansvaret för misslyckandet. Under båtresan hem avklingar hans frustration över att vi blev utan fisk och han brukar då säga ” det är ju roligt att bara få komma ut på vattne en stund”. Hans hustru Maud serverar alltid kaffe och tekakor med skinka, ost och en tomatskiva på när vi landar på bryggan. Maud är bäst!


Inkräktare i vår vik är Kustbevakningen , Husumborna och sälen.

Kustbevakningen
I Kasaviken är det fiskeförbud från den 15 augusti till den sista oktober. Det är ju hemskt. Den bästa tiden ska man inte få fiska. Detta faktum känner också Kustbevakningen till och de kommer och snokar under den tidsperioden. För några år sedan norpade de ett antal nät för oss p.g.a. de låg opassande till enligt statsmakterna. Som tur var hade vi förståndet att inte märka ut petflaskorna med våra namn. Därmed fick de inte nöjet att bötfälla oss.

Efter detta tillslag blev ”kustarna” inte våra vänner och året därefter la vi ut ett antal blindvålar på förbudsområdet. De kom med sin stora båt och upptäckte nätvålarna. De stannade båten och lyfte ut gummibåten med kranen och kom farande medan vi satt på altanen och drack kaffe. De smög sakta fram och när de lyfte vålarna fanns det bara sten i dess ände. När de kom in i viken såg de att det fanns vålar, petflaskor överallt och de arbetade sig metodiskt runt viken men kunde inte hitta något annat än stenar. Vi skrattade och mådde gott över den vedergällningen. Det är alltid roligt att kunna lura de som har maktbefogenheter i sitt yrke.

Husumborna

Vi anser att fiskevattnet i Kasavikens närområde tillhör oss och vi blir oerhört irriterade när Husumborna kommer och lägger sina nät där. Vi tittar i våra kikare och ondgör oss över deras fräckhet att lägga nät på vårat vatten. Värst är det när Ove Nilsson och Sven-Ola Westling gör sina lovar och vräker ut nät utan att först ha fått tillstånd av oss. Fan, de kan väl ringa och fråga. Vi samlas på våra bryggor och säger ”nu är de här igen, kan de inte hålla till runt Granön och Holma” Ett år hade Nilsson en mjärde i viken men den tog han upp sedan han besinnat sig och förstått att det var ett allvarligt övertramp. Jag fick en fisk av Margareta som någon slags försoningsgest efter Oves fadäs. Margareta har ”vette” hon.

Sälen
Under sommaren 2008 lärde vi känna en säl som låg på rygg utanför Kasaviken och väntade på att vi skulle lägga ut. Ibland kunde man se att han log när vi kom och han vispade omkring runt båten som om att han var kompis med oss. Ibland försökte vi köra över honom med båten men det tyckte han bara var roligt. Denna kompis tyckte det var extra roligt om vi la ut nylagade näten. Då härjade han extra mycket i näten och hålen var stora som ladugårdsdörrar.

Detta är inte kul särskilt inte sedan Hjalmar Mårtensson flyttat från viken. Han var den enda som kunde laga nät. Nu sitter vi på våra bryggor och tittar ut över havet vid fina sommardagar och säger ” tänk om man hade ett riktigt nät” då skulle man ha lagt ut.

Jag undrar om det i Husumområdet inte finns någon som har en laddad bössa och som kan pricka dessa marodörer. I Kasaviken finnas det ingen som besitter en tillräcklig pricksäkerhet för att freda våra nät.

Av hävd har Kjell Westling tillträde till Kasavikens vatten utan något samrådsförvarande. Detta tillstånd finns nu på papper.

Kulturfiskenästet Vörtskär där Jan, Christer, Thomas och Kaj håller till, ser vi inte som konkurrenter. Dessa pojkar kan man inte likställa med sälplågan. De använder sina vanemässiga fiskeplatserna och de gör inga utflykter till andras vatten. Vi pratar om dom som de voro våra bröder. Vörtskär bör behandlas och värderas som ett föredömligt kulturinslag i samhället. Det är en förmån att få vara stödmedlem i Vörtskärs intresseförening. Deras inplastade medlemskort bär jag alltid med mig, med stolthet.

Lennart Teglund