Publicerat 2007-09-27

Denna berättelse handlar om en tjänsteresa av många. Mannen det handlar om finns inte tillsammans med oss längre och namn och platser är fejkade.

 

I över 30 års tid har mitt arbetsområde varit inlandet och fjällregionerna. Jag har varit ensam handläggare på nio kommuner vilket har inneburit många mil vid varje tjänsteresa. Resorna har skett nästan varje vecka och pågått 2 – 3 dar. Övernattningarna har skett på hotell och stugor och jag har haft förmånen att träffa många människor och många av dessa har varit speciella och i Husum skulle vi ha benämnt dom som ”original”.

I fjällregionen finns ”originalen” kvar emedan de i stan ofta blir placerade med tillsyn. Jag har träffat massor av speciella personer och idag handlar det om en väldigt trevlig person som var 72 år då samhällstjänst skulle avtjänas.

Resorna har nästan alltid varit lustfyllda. När jag lämnat stan med riktning mot inlandet har det känts bra. Kaffetermos och smörgåsar i bagaget, ibland också en bärplockare och ett kastspö. Det kan väl inte vara förbjudet att plocka bär en stund eller stanna vid en rinnande å och ta upp en firre. Arbetsgivaren har väl inget med det att göra.

När jag kör förbi Vännäs spelar P 4 en låt typ Dolly Parton med ett svängigt gitarrsolo, får en kick, som två treo. Ökar hastigheten för att öka välbefinnandet ytterligare. Kommer till den vägsträcka där jag ”kom över” två nya flytvästar, över 80 kg, för ett tiotal år sedan.

Jag hade en bil framför mig med en släpvagn och plösligt flög en flytväst av vagnen. Jag stannade och plockade upp den och försökte köra ikapp bilen. Efter några kilometer låg ytterligare en väst. Jag stannade och plockade upp även den och började tokköra för att hinna ikapp bilen. Jag såg den aldrig mer. Bilen svängde nog av vid någon avtagsväg. Flytvästarna blev därmed mina och finns numera i Kasaviken.

Kommer till byn där jag ska träffa den som skall utföra samhällsnyttigt arbete i stället för att sitta inburad. Det finns inte en enda människa synlig när jag kör genom byn. Ser huset där en före detta klient bodde på slutet av 80 talet. Han hade flyttat till byn från en ort söderut för att börja ett nytt liv utan kriminalitet. Han startade en detektivfirma i byn. Han köpte, på krita, en massa avlyssnings-utrustning och påstod självsäkert att det fanns ett stort behov av dessa tjänster i Lycksele och på mindre orter. Han skulle bland annat syssla med utreda om någon var otrogen och erbjuda sina tjänster till polisen. Han var säker på att han skulle bli ekonomiskt oberoende genom denna genialiska ide.

Jag hämtar den person som är ordförande i byaföreningen som lovat sköta kontrollen och vara arbetsledare för samhällstjänsten. Vi åker sedan hem till den dömde som är en man som dömts till 180 timmar samhällstjänst och är 72 år.

Han är ute på gården och matar fåglarna med havregryn när vi kommer. Han har slut på fågelfrö. Han berättar högljutt att när det är slut på frön är det en hop småfåglar(mesar) som skvallrar för andra fåglarna att det finns inget att hämta och då försvinner alla fåglarna och är borta länge. Han får pension idag och då kan han köpa fågelfrön och hämta jultidningarna som han beställt.
Han beklagar att han inte kunnat köpa något kaffebröd men en kaffetår ska han kunna åstakomma. Huset består av två 50- tals baracker som är ihopbyggda i en vinkel. Takhöjden är låg så lamporna i taket får man ducka för. Huset är i ett mycket dåligt skick. Han håller på att reparera och bygga en dusch. Arbetet påbörjades för tre år sedan men ännu finns ingen dusch eller varmt vatten i huset.

Vi går in och han börjar berätta om att grannen stulit hans nät med fisk i och när han påtalade detta för grannen stängde han vattnet för honom. Han har nu borrat efter eget vatten som han dragit in i huset. Han är skyldig rörmokaren 12 000 kronor och borrningen kanske går på 20 000 kronor. Det är väldigt trångt i huset. De ligger grejer överallt. På el-elementen som är glödheta står glasburkar med vatten uppriggade. Detta för att luften inte ska bli för torr.

I rummet står tv-apparater staplade på varann, en säng ett bord och en öppen spis. Han sover tydligen i sängen framför öppna spisen. Ena väggen är belamrad med ved. Han berättar stolt om knepen han utvecklat för utnyttja båda Tv apparaterna samtidigt. D.v.s. att han kan se två program samtidigt. Jag förstår inte det hela men han har tydligen olika antenner som han riggat upp på två gatlyktsstolpar som han grävt ned ute på gården Det är därför omöjligt att ändra riktning på antennerna för antennstolparna går inte att rubba. Han påstår att det är grannen som stör bildkvalitén på något sätt. Han har ännu inte kunnat lista ut hur grannen gör för att förstöra tv-bilden.

Han kokar kaffet i en treliters kastrull. Det är mycket bättre än att använda en kaffepanna, säger han. I kastruller kokar inte kaffet över som det ofta gör i kaffepannor. Det är inte så dumt tänkt!
Han letar efter de nya kaffeskedarna som är guldfärgade och hittar dem till sist. Min kaffekopp är inte alls ren. På brödfatet ligger tre kubbar. Han informerar om att det finns flera kubbar om någon vill ha mer. Han hör nästan ingenting det är nog därför han pratar hela tiden.

Han har en hund som heter Knut. Han har lånat ut den till något jaktlag och fått älgkött i gengäld. Han berättar ingående om hundens bravader och han återkommer ofta och gärna till hans fiende nummer ett, grannen. Denne granne har sannolikt en nyckel till hans hus för det försvinner brev och kött från frysen när han är borta. Nu har han flyttat köttet till en annan frys som är inlåst i någon bod.

När kaffet är på bordet med de blänkande guldskedarna börjar jag att informera om hur vi tänkt att han ska utföra 180 timmar samhällstjänst. Han lutar sig fram mot mig och kupar handen bakom örat. Han nickar som att han förstår och han godtar hela planeringen. Sedan frågar jag honom om vad vi bestämt och han redogör för planeringen. Han har tydligen hört och förstått. Sedan börjar han berätta om varför han måste gå med käpp. Han har fullt med järnskrot, spikar, skruvar och plåtbitar i ett knä.

Jag funderar på hur den frivårdsinspektör som föreslagit samhällstjänst har tänkt när han föreslagit samhällstjänst som en lämplig påföljd för denne man. Mannen börjar nu berätta om vad han kan och det är inte lite. Han har bl.a kört taxi i 20 år och han berättar om alla jobb han haft och att han alltid har varit väldigt omtyckt och skött sig bra på alla arbetsplatser. Efter den utläggningen tänds ett lite hopp att kanske kan han greja detta med samhällstjänst ändå. Jag ser på ordföranden i byaföreningen och han tycks inte vilja backa ur sitt åtagande. Hans ansiktsfärg är helt normal.

När vi ska åka därifrån vill han följa med in till byn. Han ska handla och tvätta sig vid äldreboendet. Tydligen har han fått lov att använda tvättmöjligheterna på hemmet. Hunden ska också med. Vid farstubron gillrar han upp en spånskivebit och mot den ett sopskaft som ska ligga precis över ett märke i spånskivan. Om sopskaftet inte står kvar precis på märket så har grannen varit där. I bilen kommer han på att han glömt käppen och med anledning av detta får ordföranden order om att skjutsa hem honom på eftermiddagen. Sedan han lämnat bilen får jag plocka hundhår i massor i baksätet.

På vägen hem är det Radiokontakten på radion. Folk kan ringa och efterlysa saker som de behöver. Kerstin Lundström från Umeå ringer och vill ha tag på ett speciellt vitt tyg, mycket tät vävt som ska vara i linningen på en folkdräkt från Skellefteåtrakten. Tygbiten behöver inte vara större än 200 gånger 50. Linningen ska bara lagas.
Sedan ringer en man som vill tacka för att han fått så många reklampennor efter ha varit med i programmet tidigare i höst. Han har 3 500 reklampennor men det behövs ett antal på 80 – 90 000 för att det ska kunna bli ett museum. Han lämnar telefonnummer och adress så att han får mera pennor.

En kvinna ringer och söker en speciell svart kontakt, som ser ut som en basfiol i formen, och skall passa till en dammsugare från 60 talet. Hon berättar frejdigt hur effektiv denna dammsugare är jämfört med dagens. Jag vet exakt hur denna kontakt ser ut.

Jag kör förbi min före detta chefs sommarstuga. Kommer ihåg när jag gjorde nytt innandöme i deras utedass. Han och frun kom i diskussion om själva sitthöjden på ”brika”. Han hade ovanligt långa ben och hon är i normallängd. Vi löste problemet med ett trappsteg som kunde flyttas utifrån vem som hade behov av komma upp på det så kallade brikat.

Efter cirka sex månader gjorde jag ett nytt besök i byn för att se hur det gått för vår vän med 180 timmar samhällstjänst.

Kontaktpersonen vid byaföreningen berättade att vår man, under vintern gjort 16 timmar samhällstjänst med snöskottning. Det återstod alltså 164 timmar vilket medförde att det infann sig vissa tvivel om att han skulle lyckas utföra dessa timmar som han dyrt och heligt lovat vid rättegången.

Han bodde 5 kilometer utanför byn och han promenerade till samhällstjänsten. Folket i byn hyste stor medkänsla med honom när han kom och gick i snöstorm med käpp, stor ryggsäck och hund. Han var välklädd med krimmermössa och en 50-tals vinterrock och grova kängor. Han hade under vindpinade förhållanden gått runt och skottat broar emedan folk tittat bakom gardinerna. Det hade från flera håll hörts att många tyckte synd om honom. Vissa har liknat det med de förhållanden som fanns i filmen ”Barnen från Frostmofjällen”.

Kontaktpersonen anmälde att han hade svårt att kommunicera med honom därför att han hörde så dåligt. Han pratar hela tiden själv istället för att höra på motparten. Det är ett sätt att dölja att man är stendöv. Kontaktpersonen undrar om frivården kunde ordna fram en hörapparat.

När jag kom hem till honom såg jag att reparationerna och bygget av duschen inte har tagit fart. Så fort han såg mig började han berätta. Högt och tydligt att han 1957 skadade sig i rörelseapparaten för första gången. Nästa skada kom 1959 och 1963 högg han sig i höger knä. Dessa skador har på ålderns höst gett sig till känna och han har därför regelbunden kontakt med doktorn. Han är inte nöjd med doktorns agerande därför att han inte ”tar tag i” grannen som egentligen är orsaken till alla hans bekymmer. Jag funderade på varför inte doktorn skrivit en remiss för en hörapparat så karl kunde fungera socialt. Jag påtalade att han behövde en hörapparat men det gick inte fram. Hörseln hade om möjligt blivit ännu sämre sedan vi träffades senast.

Han berättade ingående hur han arbetat med att kratta löv under våren på de allmänna ytorna i byn. Blåsvädret hade dock fördärvat hans ansträngningar genom att löven blåst iväg innan han hade fått upp dem. Nu hade han gjort lövhögar, i lä, nere vid bäcken och dessa skulle han ta hand om under veckan.

Han fortsatte att berätta om sin lömska granne som gör livet surt för honom. Grannen hade gjort skador på båten också han har fortsatt att tjuva mat och redan 1996 tog han grejer ur flyttlasset när han flyttade till byn.

Jag undrar om han har någon cykel så att han skulle kunna cykla till samhällstjänsten. Då började han genast beskriva sin ekonomi. Han berättar att grannen stängde av vattnet. Att han blev tvingad att själv bekosta borrning efter vatten. Att han blev lurad på 8 000 av borrgubbarna. De hade gjort upp om 20 000 kronor och att de fick vatten på 40 meter men fortsatte att borra till 51 meter. Detta tilltag att borra 11 meter för mycket medförde att kostnaden blev 28 000 istället för 20. Därför har han inte ekonomiska möjligheter att laga cykeln.

I bakhjulet har tre ekrar gått av och sedan har grannen varit där och lossat på dom andra ekrarna så att cykeln är obrukbar. Han har funderat på att lämna in hjulet på lagning men jaktledaren i byn lär visst vara lierad med ägaren till cykelverkstaden så det bjuder emot. Då började han berätta om jaktledaren det är en person som heter Simon.

Denne Simon har en jakthund. För några år sedan använde jaktlaget Simons hund. Hunden var fet, otränad och var inget att ha i jakten. Detta berodde på att Simon var för lat för att träna hunden. En dag fick de bära hem hunden som kollapsat i skogen. Som tur var skedde kollapsen nära hemmet. Det var i detta läge som han fick förmånen att låna ut sin hund. I och med att hans hund fick vara med i jakten blev han själv berättigad till att dela älgköttet som en fullvärd medlem i jaktlaget. Det märktes tydligt att han var väldigt stolt över sin hund.

Dag 1 gick det bra för hunden men dag 2 kom de inte och hämtade Knut. Han ringde då en person i jaktlaget och frågade varför de inte hämtat hunden. Denne berättade att ordföranden i jaktlaget hade sagt att de inte behövde hunden mera. Då läxade vår man upp denne person som inte hämtat hunden, med tydlig information om att en ordförande inte är bemyndigad till sådana uttalanden. Det är nämligen så att ordförande har som uppgift att leda ett möte och inget annat. Om ordföranden och jaktledaren är samma person är oklart.

Denna jaktledare hade 1998, då han lämnat in en båtmotor för reparation, kopplat om ledningarna i trycktanken så att bensinen spröt ut genom förgasaren. Han uppgav vidare att han är medlem i Jägarförbundet och får deras tidning så att han vet hur en jaktledare ska uppträda. Detta faktum hade han berättat för jaktledaren.

Han berättade också att han stod i begrepp att kontakta Justisteombudsmannen med anledning av att grannen ljög vid rättegången.

Efter några veckor ringde kontaktpersonen och berättar att han en dag hade dragit i gång gräsklipparen till vår man och lämnat honom för att han skulle klippa gräset utanför hembygdsgården. Efter tre timmar återvände kontaktpersonen och vår man gick och styrde gräsklipparen. Gräset var fortfarande oklippt och detta berodde på att motorn hade stannat utan att vår man hade märkt eller hört det.

Vår man utförde de ådömda 180 timmarna och därmed slutade denna lilla historia ur verkligheten på ett förnöjsamt sätt, eller hur.