Publicerat 2008-12-10

Om du är född efter 40-talet kan du sluta läsa här…

En julafton i början av 60-talet säger Kjell Svensson ”man skulle ha vare på julotta”. Min bror som då hade körkort och bil sa, ”ska vi fara”. Jag var då i tidiga tonåren och hade aldrig varit på julotta så jag bestämde mig för att följa med. Kjell berättade att man måste fara tidigt om man skulle få plats i kyrkan. Senast 05.30 måste vi fara och han höjde rösten för att vi skulle förstå att det var en order. Han hade erfarenhet från tidigare år när han varit dit tillsammans med Stig-Erik Vestling och Lasse Lundkvist. Han berättade hur folk nästan slogs för att komma in i kyrkan. Vi måste vara iväg 05.30 sa han. Han svarade inte på informationen om att julottan börjar 07.00.

Mamma som väckarklocka

Mamma informerades om att vi måste stiga upp 05.00 för att inte komma för sent till julottan. Väckarklockan var mamma. Hon fick alltid sköta detta med väckningar i huset. Det var liksom praktiskt att hon skötte den detaljen och när hon ändå ”var på bena” gick det fort för henne att på fram några smörgåsar och ett mjölkglas. Man fick inte gå utanför dörren förrän man hade ät´e.

Jag tyckte det var märkligt att det inte lyste i något hus när vi körde genom Husum. Vi såg inte heller till någon bil. Var vi ensamma som skulle fara till Julottan? Vi påtalade detta för Kjell men han ville inte kännas vid att vi tydligen var ute 1,5 timme för tidigt. När vi kom fram till Vallen fanns det inga bilar på parkeringen och inga kyrkobesökare syntes till. Men det brann marschaller hela vägen ner mot kyrkan. Det var väldigt vackert och jag var spänd på vad julottan skulle bjuda på.

När vi kom in i kyrkan var endast en 25 watts lampa tänd och vi satte oss längst bak och inväntade att något skulle hända. Vi satt helt tysta för det kändes som att det inte var läge för att säga något om att vi var i tidigaste laget. Vi visste att Kjell inte ville komma in i kyrkan när den var fullsatt och av hänsyn till hans egenhet påtalades inget i den vägen.

Efter drygt en halvtimma kom kyrkovaktmästaren Alexandersson in i kyrkan bärande på en lång trappstol. Vi satt knäpptysta och iakttog hans förehavanden. Han reste den långa bräckliga trappstolen och klättrade upp mot ljuskronorna och tände ljusen. Det tog lång tid för att det var många ljus som skulle tändas. Till slut upptäckte han oss och nickade hövligt utan någon kommentar. När han inte sa något till oss förstärktes vetskapen om att i kyrkan skulle man vara tyst en juldagsmorgon.

När klockan började närma sig halv sju kom det folk och satte sig i bänkarna med ytterkläderna på. Snart vällde det in folk och det var mestadels kända ansikten som dök upp. Det kom folk som flyttat från Husum och återvänt för att fira jul. Snart spreds en doft av gårdagens nyttjande av alkohol samtidigt som det doftade Barnängens barntvål. Med andra ord luktade det bakfylla men ingen uppträdde dock klandervärt på något sätt. Tvärtom uppfattades deltagarna som gudaktiga och rejäla medborgare.

Komminister Hårshagen skötte ruljansen framme på podiet och snart dånade kyrkorgeln och kören manade på oss att höja våra röster i de välkända julsångerna. Det uppstod en sinnesro och en känsla av samhörighet med alla andra i kyrkorummet och jag fick en känsla av att jag var präktig och ordningsam. Grundsunda kyrka är som bäst i juletid.

Året med en halv meter snö
Året därefter åkte vi till julottan igen utan Kjell för han hade förmiddagsskiftet. Detta år hade vi tingat skjuts med Roland Streling. På Juldagsmorgonen hade det snöat en halv meter men Roland med pappa Erik infann sig på Ö-kiosken som planerat. Det var oplogat men Roland rattade oss upp till Vallen utan problem. Julottan det året uppfattades av mig som betydligt kortare och snöfallet förgyllde denna tidiga juldagsmorgon till att bli ett minne för livet. Jag minns att jag satt bredvid Tom Svensson och hans familj det året och han doftade gott av rakvatten.

Det ska vara Pettersson på trumpet

Kjell Svensson besökte vårt föräldrahem varje dag och när det vid juletid spelades någon julmusik på radion sa han ofta ”det ska vara Pettersson på trumpet”. Efter några års upprepande av denna fras frågade jag honom vilken denne Pettersson var. Kjell berättade då att han hade varit på julotta i Gideå kyrka med Stig-Erik Westling och där fick man uppleva musik. Han berättade om Harald Petterssons trumpetspel och om Axel Eriksson som barytonsolist. Gideå är bäst sa han.

Året därpå åkte vi således till Gideå Kyrka och fick höra Harald Pettersson trumpet ljuda och Axel Eriksson sång. Det var en majestätisk upplevelse. När ”O helga natt framfördes” sjöng Axel solo växelvis med kyrkokören och med Harald på trumpet. När kören och kyrkorgeln tog i fladdrade stearinljusen så att de nästan slocknade i den tryckvåg som svepte genom kyrkan. Det var flera som fick kamma sitt hår efter denna turbulens.

Det berättas att Harald Pettersson spelade i Gideå kyrka i över 40 års tid. Han är idag 91 år och spelar fortfarande på sin trumpet dock endast i mindre sammanhang. När Harald slutade sitt engagemang i kyrkan i början av 80-talet övertog sonen Sune hans roll som trumpetvirtuos. Sune spelar också i Övik Big Band och han kommer att förgylla kyrkorummet i Gideå med sin trumpet i många år till. Man borde fara dit och lyssna på honom också.

Julotta tillsammans med kamrater
Julottebesöken blev för mig en tradition som upprepades under många år. Ett år övertalade jag Matti Hietikko, Karl Erik Nordin och Kent Eriksson att följa med. Det året skulle Tv vara där och spela in julottan. Vi bestämde att jag skulle hämta dem 06.30 och när jag kom till Matti och Karl-Erik var de uppstigna och i ordning.

När vi kom för att hämta Kent sov han tungt och vi blev varse om att det under natten varit kalas på Solbacken. Vi drog upp honom ur sängen och lyckades få på honom en kostym. Han var riktigt uttröttad och han kunde inte förstå varför han skulle fara på julotta. Jag tror att ingen i kyrkan uppfattade hans trötthet och prekära situation.

Efter den julottan tog det 34 år innan Kent Eriksson återvände till Grundsunda kyrkan en juldagsmorgon. Ledningen för Sveriges Television visade inte någon frekvens där Kent kom i bild vilket visar på ett stort ansvarstagande från tv-bolaget.

Vinterrally utmed Lakamarksvägen.
När jag nämner Matti Hietikko minns jag våra rallykvällar utmed Lakamarksvägen. Vi brukade kapp-köra Lakamarksvägen efter 22.00 då skiftesarbetarna hade farit hem. Matti hade en tvåfärgad Opel kupe från 1962 och jag hade en mörkröd WW från 1959( 1200 kronor på Mellbergs). WW.n hade motorn bak emedan Opeln hade motorn fram och en lätt bakända. Trots detta körde Matti ifrån mig varenda rallykväll. Opeln var tre växlad och jag inbillade mig att detta medförde att han på 2:an fick bättre kraft i bakändan. Han körde ifrån mig även den kväll när han hade Kent Eriksson som passagerare. Kent var nämligen nyss hemkommen efter en blindtarmsoperation och han skrek av smärta hela vägen.

Vid dessa rallykvällar var flera inblandade och det var ingen lek. Buskörningen skedde på blodigt allvar och adrenalinet pumpade likt en OS final. Risken att möta någon bil bedömdes som försumbar och de höga snödrivorna borgade för att bilen inte skulle havereras vid ett besök utanför vägen. Det var väldigt stimulerande att köra vinterrally i Lakamark och så här 40 år efteråt medger jag att Matti var bäst. Ibland har jag dock fått för mig att han hade lagt sandsäckar i bagageutrymmet. Kunde han verkligen ha gjort så ? I så fall borde han erkänna detta så vi kan lämna dessa rallyn bakom oss och försöka gå vidare i livet.

Under 60-talet var det riktiga isvintrar och under många år plogades en isbana på Dombäcksvika. Jag känner inte till vem som plogade banan. Var det ett privat initiativ eller var kommunen inblandad ? Vi körde där på kvällarna och hade väldigt roligt. Paul Malmström körde ofta där i sin röda BMC 1100, kallad hundkoja. Samtidigt körde en person som jag inte minns namnet på i likadan bil med märke Cooper. Den bilen var väldigt motorstark och Paul fick finna sig i att bli på ”efterkälken”.

Vi avbröt körningen endast när bensinmätaren uppmanade oss till att besöka Ragnar Forsberg i Dombäck. Man tankade för tio kronor och då fick man 13,5 liter. Bensinkostnaden medförde ingen spärr för att köra bil. Ofta fort vi till stan enbart för att köpa en korv. Att bilåkandet skulle påverka miljön tänkte ingen på då. Blåröken från avgassystemet försvann upp i luften liksom fabriks-skorstenarnas bolmande rökpelare. Ingen trodde att detta var skadligt och ord som miljötänkande, hållbar utveckling fanns inte i vårt ordförråd.

Lennart Teglund