Publicerat 2007-02-14

Vi skall fara till Stockholm några dagar. Frun vill inte flyga varför vi ska åka bil. Det gäller nu att ha planerat så att ett välbefinnande kan infinna sig redan på resan ner.

 

Jag har tvättat bilen, allt är i ordning, fulltankat och jag funderar på att ha slips på vägen ner till Stockholm. Jag tycker det är viktigt att det är rent och snyggt i bilen och ha nytvättat hår och helst ha vitskjorta. Då infinner sig den känsla man kunde få när man vid 18 års åldern var på väg till någon dans och man fantiserade om fula saker. Rätt musik är också viktigt vid dessa tillfällen så jag väljer noga ibland cd-högen.

Jag har redan bestämt mig för att stanna till när frun vill in på någon affär på vägen ner. Det gäller att hela tiden ha en god atmosfär i bilen och vara öppen för hennes önskemål. Jag har laddat med ett 100 kronors vin. Vi skall bo på Mornington hotell. Det är ett fint hotell som ligger centralt.

På fredag blir det affärer. Inriktningen är att hitta affärer som har lite bättre kläder. Frun har senaste veckorna visat och berättat att hon bara har gamla nötta kläder. Det är ”tragiskt” som hon uttrycker det. Samtidigt vet hon egentligen inte vad hon vill ha. Hennes stil är inte ”damig” berättar hon och hon är rädd för att se kärringlik ut. Hur hittar man kläder som inte är för unga, inte är damiga och inte ser kärringaktiga ut. Jag ska göra allt för att förmå henne att handla många kassar med kläder så att det blir lättare för mig att tipsa om vid ”vad ska jag ha på mig i morron”

Fredagskväll klockan 19 ska vi vara på Börsen och äta och se på något som kallas REA. Vi funderar på hur man ska vara klädd där. Vi vet inte riktigt vilka kläder som passar. Hon är i alla fall, helt utan passande skor, det blir jag varse genom upprepningar.

Vi kommer inte att vara snål vid middagen även om det gång på gång, kommer upp tankar om det verkligen är värt slanten. Kanske vore det klokare att köpa kläder för dessa dyra vin- och konjaksglas och efterrätter.
Stor del av lördagen torde också gå till jakt på ej damiga kläder och skor. På kvällen ska vi ut igen och det är ännu inte bestämt. På Söndag åker vi hem och jag hoppas att ressällskapet hittar mycket kläder. Detta är helt avgörande om man kan summera resan som lyckad eller inte. Hittar hon mycket kläder blir resan lyckad.

Efter resan

Fika

I Stockholm blir man varse att det är nya tider. På 60 -70 talet innebar fika en kaffetår och en bulle, kanske en ostfralla. Vid finare tillfällen kunde man lyxa till det med nåt med marsipan och tian räckte. Idag går det inte att fika annat än man måste plocka fram flera 20 sedlar. Kostar fikat över 30 kronor kommer alltid tankarna, varför åt jag inte i stället.

Det är inte alldeles lätt att hitta ett ställe med bullar och ostfraller i Stockholm. Vi sökte efter ett fik men vi hittade inget. Däremot kunde man se skyltar där det stod ” coffe ”. Till slut såg jag att de målat en kaffekopp på ett fönster och då förstod vi att där finns det möjlighet att köpa sig en kaffekopp.

Vi går in och jag ställer mig i en lång kö. Frun inriktar sig på att hitta ett ledigt bord. Jag ser att det verkar ganska omständligt med beställningarna. Det tar tid. Folk betalar och går och sätter sig. Sedan kommer personal ut med brickor. Det ser väldigt gott ut. Det är som baguetter som är platta, varma och sallad bredvid. Det luktar också olika kryddor. På skyltarna står det inte kaffe någonstans, inga bullar, marsipan eller ostfraller finns framme. Kaffe har ändrat namn, nu heter det Latte, Cafe au lait, och andra obegripliga uttryck. Jag närmar mig beställningsdisken och jag börjar fundera på att peka på något bord och säga, jag tar samma som dom där. Jag hör att killen vid disken frågar kunderna om det ska vara Mozzarella, Pesto, Oliver och andra konstiga namn. Ingen beställer smörgås men det pratas om nånting som heter toast. Jag har hört någon säga kyckling varför jag beställer det när det blev min tur. Killen rapar upp flera frågor men jag skakar på huvudet. En kycklingtoast med två kaffe, gick på över hundra kronor. Det var förvånansvärt gott. När vi sitter och fikar gräver klädköperskan i väskan och får fram syltkakor inlindade i servetter. Hon uppger att hon hittade dem i samband med hotellfrukosten. Genialt !

Tvål-automater

En annan svårighet när man är hemifrån är tvålautomaterna på toaletterna. Det finns verkligen många olika modeller. Ibland ska man trycka inåt, ibland dra någon spak utåt, uppåt eller nedåt, på hotellet skulle man krama en tub, som att mjölka en ko-spena. Jag börjar tycka att dessa apparater är intressanta. Likaså är det olidligt spännande åt vilket håll man skall vända magnetbandet på betalkortet i kassorna. Tänk att man jämt vänder det åt fel håll. Jag har slutat tanka på OK i Husum sedan de införde att man själv ska dra kortet i läsaren. Jag vill inte göra fel därför har jag bytt bensinbolag. Det är svårt att vara uppdaterad på alla förändringar. Jag vet fortfarande inte varför de kassorna frågar jämt ” konto eller kredit?”

Fördomar

På 50 talet då man lyssnade på radio berättade en upptäcktsresande som hette Sten Blomberg om sina resor i Afrika. Han beskrev negrer som vildar, utan kalsonger och kvinnorna hade bara bröst. De dansade och tillbad olika föremål för att få det bättre. Ibland kom det också missionärer till bönhuset i Husum och berättade om negrer och de hade ofta med sig stora ormar och bildband för att verkligen övertyga oss åhörare om att det verkligen varit på plats. Dessa upplysningar medförde att man fick uppfattningar, som idag kallas fördomar. På den tiden hade vi inga fördomar vad jag vet. Fördomar är något påhitt som kommit på senare år.

Första gången en färgad kom hem till oss för att hälsa på våra barn kom tankar om vad man hade lagt börsen. Under senare år har jag blivit mer van vid färgade personer och idag är jag nästan bekväm i deras sällskap. Jag har helt enkelt upptäckt att skillnaden endast är, att jag har betydligt vitare skinn. Idag törs jag till och med tilltala en färgad. Det finns dock något gammal som ligger latent och ploppar upp ibland. T ex i Stockholm såg jag flera väldigt mörka män som gick med sina svenska flickvänner och styrde sina barnvagnar. Jag kunde inte låta bli och titta i vagnarna för att se om barnen var vita eller svarta. Denna nyfikenhet hör samman med tankar på mormor och morfar som torde vara i min ålder. Fördomar är svåra att sudda ut efter den trovärdiga informationen från bönhuset och radion.

Klädesinköp

Det gick väldigt bra med klädinköpen. Redan under fredagen lyckades vi köpa en del. Lördagen tillbringade vi på stan. Redan klockan 10 var vi igång och vi vistades ibland kläder fram till 16 tiden. På hemvägen, några hundra meter från hotellet, klockan 16.30, började hon prata om kläder som hon sett, men inte köpt. Nu hittade hon plösligt verbala anledningar till att handla mera och ju närmare vi kom hotellet ju starkare argument dök upp. Till slut vände hon färdriktning och gick tillbaka mot centrum för att titta på ångerobjekten. 17.45 kom hon tillbaka och hade köpt det hon tänkt och stämningen blev som på julafton. Nu provades kläderna igen för att vara på den säkra sidan att inget blivit fel.

Kvinnokläder som är moderna ska vara på avigsidan. Lapparna om tvättråden sitter på rätsidan. Dessa kläder hittade vi på Mango och Flash. Dessa två butiker hade kläder för kvinnor i farten. Dessa är motsatsen till M-varuhusen eller Strömsknallen. Även butikerna som hette Joy och Salt hade lämpligt utbud. Märkligt nog hittade jag fräsigare kläder än hon själv. Nästan allt jag tog fram fick godkänt. Kläder med många dragkedjor på armar, bröstfickor ja överallt lyckades jag hitta. Det fanns många klädesplagg där dragkedjan gick runt hela halsen. De var tillverkade för personer som inte hade något huvud. Expediterna sa att man inte behövde dra upp dragkedjan hela vägen utan man skulle lämna ett öppet utrymme för halsen. Dragkedjor är tufft ! Att dom inte förstått det på Strömsknallen.

Arbetarklass

På fredagseftermiddagen när vi var på väg till Hotellet på Östermalm gick vi in i en butik som hade som målgrupp att sälja kläder, skor, och prylar för dem på sjön. Marin inriktning kallas det.
Jäklar vad snygga kläderna var, innan man tittade på prislappen. Otroligt dyrt. Vi gick omkring och tittade med en ständig oro över att någon av personalen skulle fråga om vi behövde hjälp. Vi visste båda att vi absolut inte var i behov av några kläder från denna butik. Om jag tog i någon tröja så upplystes jag genast om att jag redan hade en liknande hemma. När jag började plocka ibland jackorna fick jag besked om att jag inte hade några behov av någon jacka. ” Du har nog med jackor”. Däremot tyckte hon att jackbeståendet var betydligt magrare i hennes garderob.

Det fanns några andra människor som också som gick runt och viskade till varandra när de tittade på prislapparna. De var som oss, inga kunder. De ville se men inte köpa.

Helt plösligt öppnas dörren och en pappa kommer in med sin son. Sonen bedöms vara 10 – 12 år gammal. Pappan har en lång halsduk lindat flera varv runt halsen. Det syns – att här finns det pengar. De talar högt så vi alla i butiken hör hur de resonerar. Han tycks njuta av att vi andra tittar och lyssnar. Sonen vet vad han vill ha och pappan uttalar inga betänkligheter över att gympaskorna kostar 4 000 kronor. Under de tio minuter de vistades i butiken handlade de för 11 000 kronor till sonen. Jag vet för jag drog mig mot kassan för att kolla vad det kostade och de ställde ingen fråga om öppet köp.
När jag stod i närheten av kassan och plockade ibland sakerna återkom den välbekanta känslan av arbetarklass, alltid arbetarklass. Det gällde i detta läge att skaka av sig känslan av underlägsenhet och jag började tänka på pengar. Sannolikt hade stroppen med halsduken gift sig till pengarna eller så hade han fått ärva. Sannolikt kompenserade han sitt tragiska liv med att köpa sig fri från sitt dåliga samvete. Jag såg att han var en olycklig människa trots sina pengar, det är jag helt säker på.
När vi kom ut på gatan gav jag flera exempel på hur outhärdligt det skulle vara om man fick allting man önskade sig. Jag försökte få till det som om att det till och med är skadligt att ha mycket pengar. Hon nickade som att hon förstod men hon valde att inte kommentera min iver att förringa betydelsen av pengar. Vi gick tysta en bit och då kom jag på att vi har ett ganska gott utrymme, lånemässigt upp till taxeringsvärdet på huset. Tur att vi köpte huset och genast kändes det som vanligt igen.

Transport till Börsen

Vi duschade och bytte om och korkade upp. Jag tyckte att vi båda såg ganska fina ut när vi klev in i den varma taxin och sa Börsen, tack. Ressällskapet luktade gott och vi satt tysta och var förväntansfull inför kvällen. Det var bra musik i taxin och instrumentbelysningen hade en blåaktigt sken vilket förhöjde känslan av att kvällen var vår. Kanske man en dag får en bil med blå instrumentbelysning. Det är det snyggaste jag sett sedan Ford Anglia i mitten av 50 talet kom med en fasettslipad röd lampa som visade att helljuset var påslaget.

Börsen

När vi kom till Börsen kom två vackra damer och hälsade oss välkommen och de följde oss och visade vart vi skulle sitta. Jag började undra hur det kunde veta att just vi skulle komma men jag förstod sedan att de gjorde samma sak med dom andra gästerna.
Middagen började 19,00 och pågick till 21,30. Två on halv timme vid bordet. Jag förstod att de hade för avsikt att krama ur börsen våran. Personalen kom med jämna mellanrum och frågade om vi vill beställa något mer. Jag satt mest och skakade på huvudet nästan så att det vinglade till ibland.
I ett av grannborden snett framför oss satt två par, några år över pensionsåldern. Vid det bordet sas inte många ord under middagen. De satt och tittade rakt fram, rätt ut i luften och pratade mycket sällan. Kanske var de från Norrland eller från något glesbygdsdistrikt. Jag förstod vad karlarna tänkte ” vad gör jag här”. ” hur länge ska jag sitta här” ”nu missa jag aktuellt” ” vaför får man inte vara hemme” ” den jävla Lundin på Rea, han tål jag inte se” Vid sådana tankar börjar jag skratta ohämmat utan att omgivningen förstår varför.

Stampen

På lördagskvällen gick vi på en fin restaurang på Östermalm och betalade med kort under rubriken konto. Sedan tog vi oss till Stampen och där trivdes vi väldigt bra. Anders Linder med band underhöll på övervåningen och i källaren var det dans till ett jazz inspirerande band med medlemmar från olika åldersgrupper. Sångaren i bandet var i 20 års åldern emedan någon gosse var närmare 60. De var mycket duktiga även om de kunde ha valt några fler låtar som var dansvänliga.
Jäklar vad Linder åbäkade sig på scen, han var som en mask. Bandet var väldigt samspelta och de avslutade låtarna samtidigt ibland. Medelålder i bandet har med åren stigit och den var närmare 70 än 60, men de lät bra. Deras låtar kunde sjungas till och publiken kunde texterna. Det var riktigt trevligt. Dit vill jag fler gånger.

När vi åkte hemåt kändes det rätt. Det räcker med tre dagar i Stockholm.

Resenär och berättare

Lennart Teglund