Publicerat 2008-03-12

Folkskolan, Husum

Folkskolan, Husum

En ny krönika om Husum med avsändare Lennart Teglund! Alltid lika roliga att läsa… Den som vill får gärna komma med kommentarer – namn till bilderna. /Mia

När vi idag har middag hemma tillsammans med barn och barnbarn kan jag ibland tänka på hur det var vid matbord i Husum på 50-talet. När vi var barn var det de vuxna som samtalade och barnen skulle helst vara tysta. Föräldrarna ansåg nog att de gjorde oss en tjänst genom att lära oss att vara tysta. De tänkte inte så mycket på att lära oss att konversera och att det kunde bli en värdefull kunskap i livet. Det viktigaste var att vara tyst då ansågs man vara väluppfostrad och då skulle det gå bra för en i livet. Om man någon gång började prata vid någon olämplig tidpunkt sa någon ”maten tystar mun”. Man var aldrig intresserad av vad barn tyckte o tänkte eller frågade om ett barns uppfattning. Det var viktigt detta med lydnad.

Vi som är uppvuxna under 50-talet skulle vara tysta och så är det också idag men i omvänd ordning. Nu ska barnen få mat först och de skall prata i första hand. Vi vuxna ska vara tysta. Det är dock tillåten att ställa frågor till de små liven, vill du inte ha, nåja, vill du bara glass, ja ja, ska vi leka med maten, ja , ja, jag tar bort det sen.

Första maj 1956

Första maj 1956

Mera tystnad
På 50 talet när man skulle ha främmande då skulle det också vara heltyst. Främmandet skulle garanterat inte behöva besväras av barnprat. Vi fick inte sitta med vid kaffebordet och delta på något sätt. Vi var uppradade på soffan och svarade nästan inte på tilltal. Man fick heller aldrig beröm för att man var tyst. Det ansågs som en självklarhet. Beröm förekom överhuvudtaget mycket sällan.

Ibland kunde man ana sig till beröm tillexp att ”va bra att 3 ton koks ä inne”. Inga vuxna intresserade sig för barnens lek eller nöjen. Ingen gav beröm för en välbyggd koja, för en omlagrad mopedmotor, en kullebytta, en straffspark i krysset, att kunna simma över värvsvika och laga punkteringar vid nio års ålder eller att orka stå vid en vedkap i tre dagar. Vi saknade inte beröm för vi visste inte att det fanns något sådant.

Med åren har jag i stället börjat berömma mig själv. Jag berättar gärna för andra hur bra jag är på olika saker. Mina närmaste tycker inte om detta och påpekar det dessutom. Jag ger barnbarnen beröm för allt det gör särskilt deras teckningar som jag bedömer vara konstverk.

Inga nyckelbarn
Vi i Husum växte upp utan klocka och nycklar. Mamma var hemma jämt och arbetade i hemmet alla dygnets timmar. Hon öppna ytterdörren och skrek ”mat” och alltid var det någon som hörde lockropet. På nåt sätt kom vi in och fick mat. Vi var alltid utomhus tillsammans med kompisar och tillbringade mycket lite tid inomhus. Vi hade ju inga egna rum att vara i.

På tal om mat. Vi hade bara vissa kryddor att piffa upp maten med. Salt, vitpeppar, kryddpeppar, lagerblad och kanel. Jag minns när ketchup lanserades. Morsan tycket att färgen var för röd och bestämde sig för att det var farligt. Sedan dess använder jag inte detta fanstyg.

Pappa hade bl.a den egenheten att han bjöd hem folk han träffade på kaffe, när som helst utan att ha pratat med mamma.. Detta innebar att det ofta fanns gäster hemma vid köksbordet och mamma stod vid spisen.

När jag tänker efter blev vi aldrig bortbjuda på middag. Vad jag minns var det endast hos mormor och morfar vi var borta på middag. När man konstaterar detta förstår man att modern i huset har lagat en hel del mat. Hon fyller 90 år nu och är klar i tanken, fullt frisk men hon hör dåligt. Hon behöver inte laga lunchen själv idag men en lättare middag som alltid innehåller nyponsoppa. Hon har alltid nykokt nyponsoppa i beredskap om vi söner skulle dyka upp. Vill du ha ett glas nyponsoppa frågar hon alltid.

Det fanns inte tillgång till recept och andra nymodigheter på den tiden varför variationen på maträtterna var tämligen sparsamma. Någon gång när Gunnar och Rut hade slaktat kom Rut över med nykokt pölsa vilket blev en smaksensation. Jag minns också första varmkorven jag köpte av Kalle Glass. Jag förstod inte hur det kunde finnas något så gott. Sedan dess är jag alltid sugen på en varm korv.

”Nybron” Husum

Pären
I Husum pratades det jämt om pären. Under hela året surrades det jämt om pären. Hade man goda pären och mycket av den varan berättade man gärna om detta. Pappa lejde en gång en lastbil till att fara till Ström för att hämta en pärsäck. Han storskrattade när pärsäcken lastades av. Jag uppfattade att det gick bra att vara utan pengar om man bara hade tillräckligt med pären.

Alla på Dombäcksön hade ett eget pärland. Varje vår kom Ölund från Kasa och plöjde upp våra pärland. Det var liv och rörelse denna vårkväll när Ölund kom med hästen som inte riktigt var tam. Hästen liksom regerade inte på tömmarna vilket ibland medförde att häst-token for in ibland buskar och snår. Det var roligt med detta skådespel. Ölund sa ”nu blir det mölla i pärlanne”. Min lillebror Sven tog fasta på detta uttryck och gick omkring och sa ”nu blir det mölla”. Han fick därmed öknamnet ”mölla” som han dras med än i dag.

Den som lyckades bäst med pärodlingarna var grannen Alvar Bylund. Han hade nypären först av alla och jäklar vilken fin blast han hade.

Frivilliga byggare i

Frivilliga byggare i ”Orrvika”

Aldrig motion
Vi på ön hade alla våra mammor hemmavid de skötte barnen och allting annat. De var hemma hela dagarna och man undrar idag varför de inte passade på att gå en runda med barnvagnen. Ingen var ute med barnvagnen. Den användes bara utanför bron där man kunde stå en kort stund och vagga vagnen. Sedan fort in i huset för att fortsätta att jobba. Mödrarna tog sig aldrig tid för att sitta och sola en stund eller gå ut. Inga hemmavarande mammor unnade sig en promenad med eller utan barnvagn. Jag tror att det ansågs som slöseri med tid att gå ut och gå en stund eller så var man rädd att någon skulle tycka att man var lat.

Det förekom ingen verksamhet som kallas motion som idag. Ingen var ute för att ”tomgå”. Gick man ute var man på väg någonstans. Det samma gällde cykling. Det fanns dock en man från mon som var ute med cykeln med sin jakthund i motionssyfte.

Badpojkar på Varvet

Badpojkar på Varvet

Som barn tillbringade vi all vår fritid utomhus, på udden, värvsvika, högt uppe i träd, på isflak, i båtar, med balansakter i olika former och alltid utan tillsyn. Mina föräldrar var aldrig utanför tomten för att se vad jag höll på med och de frågade heller aldrig. Samma regler gällde för mina kamrater. Hur man kunde överleva utan skador är ofattbart.

Under skoltiden blev man varse hur orättvist lärarkåren uppträdde mot oss elever som inte hade ”fina föräldrar”. Jag väljer att inte behandla dessa olustkänslor som väller fram när skoltiden i Husum kommer upp. Under skoltiden förekom endast nedvärdering och mobbing. Aldrig en uppmuntran till oss underbegåvade. Jag glömmer aldrig vad rektorn sa vid examen när jag gick ut skolan vid årskurs sju ” för vissa av er kommer livets väg att vara kantad av rosor och för vissa kommer vägen att vara täckt av törner” och så tittade han på mig.

Lennart Teglund