Publicerat 2007-01-05

Det börjar med att man träffar ett antal vänner som just varit på värmen eller hon har hört att de och de har bokat en resa. Till slut hörs det som alla andra är på väg utomlands. Det bara vi i hela värden som inte planerat något…

 

Till slut ber jag att hon ska boka en resa om hon håller det givna löftet att jag får vara i stugan i Kasaviken hela sommaren, utan krav på att resa bort.

Bokningen

Nu börjar ett intensivt arbete med att boka resan. Den ska självklart gå till Cran Carnaria där temperaturen är lämplig på vårkanten. Kataloger skaffas hem och nu börjar ett evigt bläddrande. Vi skall nu till en strand där vi inte bott tidigare, man får inte upprepa sig. Hotellet ska ligga max 500 meter från stranden för då kan hon skicka mig hem och hämta något vi glömt. Hotellrummet ska innehålla pentry och kylskåp och byggnaden skall vara 2 -3 våningar högt och var prisvärt i jämförelse med alla de andra 400 hotellen. Efter några kvällars bläddrande inkallas någon väninna som också kan vrida och vända på precis alla för- och nackdelar med de olika hotellalternativen. Till slut bestäms ett hotell och det bokas per telefon efter otaliga frågor till researrangören. Tio minuter efter bokningen börjar tvivlet om det verkligen blev rätt val. Kanske hotellet på andra sidan vägen har en bättre balkong. De där träden som finns på bilden kanske skuggar vår balkong. Var vi dum som bokade det där hotellet?

Packningen

Den börjar tre veckor före avresan. Snart ligger 28 toppar,16 par byxor, shorts m.m. snyggt uppradade på sängen. Nu ska vi gemensamt välja ut det som passar ihop, när man ska gå på affärer, gå ut, på kvällarna, vad man ska resa i, att ut och dansa i, ombyten och reservkläder. Det är väldiga bekymmer vi ställs inför den där kvällen när kläderna väljs. Det gäller för mig att behålla lugnet och verkligen sätta mig in i problematiken på ett empatiskt sätt. Det brukar alltid gå bra och atmosfären i huset blir helt annan sedan vi lyckats välja kläderna till henne.
Nu är det värsta gjort! Tror man. Nästa kväll står det skor uppradade nedanför sängen där byxorna ligger. Nu ska rätt skor väljas utifrån kläderna och i vilket samanhang de kan tänkas behövas. Det brukar gå ganska fort för man behöver bara välja ibland sommarkollektionen.

Dagen före avresan packas kläderna noga tillsammans med allt annat som ska med.
En hel del mat till frukosten, hårtork, två olika hårföningsborstar, badkläder, nagelklippare, pilingen, örontops, solkräm med solfaktor från 7 till 12, i olika flaskor, handdukar, plåster, huvudvärkstabletter, flera olika flaskor nagellack och en drös med halsband. Aceton, klick, hårtvättmedel och balsam, body, tre olika modeller av sandaler, nessesärer, 7 stycken olika bälten, rund handspegel, sytråd och nål. Väskan är i det närmaste full när jag kommer med min pyttepackning. Den packningen kan man pressa ned runt ytterkanterna på väskan.

Dagen före avresan är också avsatt för växling av pengar. Vi vill ha kontanta slantar med oss. Vi vill inte lämna fram våra bankkort till någon brunbränd utomnordisk person med guldringar och guldkedja runt halsen. Vi är mycket misstänksamma. Vi tror hela tiden att vi blir lurade. Därför använder vi aldrig bankkort utomlands. Vi sitter och funderar ut hur mycket pengar vi kommer att göra av med varje dag under en veckas tid. Den summan gömmer vi i väskan samtidigt som jag gömmer ett bankkort i mina kläder, som reservbuffert. Skriver ner telefonummret till hemmabanken för spärrning av bankkortet om jag skulle bli bestulen. När vi kommer fram till hotellrummet gömmer vi pengar på flera ställen i rummet. Dock en lite större summa i en använd strumpa som ligger släng ibland alla andra strumpor. Vi är mycket nöjd över att vi lurar dessa guldkedjebeprydda skumma utomnordiska individerna som vill ta våra pengar.

När vi kommit fram till resmålet

Vanligtvis är det mörkt och sent på natten när bussen stannar utför hotellet vi valt. Ingen annan än vi tycks ha bokat hotellet så bussen drar vidare. De ser fjuttigt ut jämfört med alla andra hotell som är 20 våningar högt. I en liten skrubb sitter en liten tunn, senig farbror långt över medelåldern. Han vill genast ha våra pass för att se vad vi heter. Snabbt är han på fötterna och springer vidare för att visa vårt rum. Jag förstår att han vill i säng, gubbstackarn.
Hon har gjort det igen. Perfekt hotell, småskaligt, mysigt och balkong mot havet.

Vi gömmer pengarna noga och tar vår första drink innan vi stupar i säng. Jag vet vad som gäller inför morgondagen. Uppstigning tidigt och rusa mot stranden. Lena är otroligt inriktad mot att hennes lekamen skall bli så brun som möjligt under solsemestern. Inte en enda sekund av solens strålar vill hon missa. Hon vill absolut vara liggandes på stranden före 10.00 och avbryter inte föränn vid 17 tiden på eftermiddagen.
På morgonen är hon uppe tidigt och kokar kaffe gör smörgåsar och packar väskan så att vi inte behöver besöka något inköpsställe under dagtid. Hon tänker på allt och inget fattas i väskan.
När vi kommer ned på stranden och ser dessa sköna solstolar med parasoller uppstår diskussion om vi ska hyra en var. Lena är motståndare till solstolar. Hon vill hellre ligga på marken och ständigt vrida och vända sig så att solen skiner på rätt sida på kroppen. Jag vill gärna ha en solstol för jag sover så bra bakom parasollens skugga. Första två dagarna brukar jag sova nästan hela dagarna, uttröttad säger jag att jag är. Nästa dag börjar jag fundera på om det verkligen är värt 75 kronor för en solstol. Kanske det vore bättre att gå och köpa sig några starköl i stället. Man ska dricka mycket säger hon. Jag väljer också marken och efter 2-3 öl sover jag lika bra som i solstolen och vaknar inte när sololja med faktor 12 strykes på med jämna mellanrum. Jag blir ständigt upplyst om att jag har ömtåligt skinn och att det är farligt att bränna sig.

Tiden från 10.00 och fram till cirka 15.00 kan man likna som en transportsträcka fram till att man kan leva igen. Jag går alltid hem några timmar före Lena och korkar upp. Duschar och tar några drinkar, äter chips, röker cramecigarr och väntar på att klockan skall gå så att man kommer sig ut på något roligt. När soldyrkarinnan kommer är jag ljummen och laddad för utgång. Hon duschar och smörjer sig överallt och då menar jag överallt, mellan tårna och bakom och inne i öronen. Sedan är det besiktning av om solen tagit något och framförallt vill hon veta om det finns någon vit fläck någonstans. Om jag hittar något vitt ställe blir hon glad. Då skall den fläcken få en extra dos i morgon, ingen sololja där, bara hudlotion.

Kvällarna

Jag vill alltid till Playa Ingles på kvällen. Köpcentrat Jumo har många bra matställen och vi avslutar gärna kvällen på dansställerna Playa del sol eller Tre Hjärtan i San Agustin.
Först ska man äta. Det är dagens viktigaste uppgift att hitta det ultimata restaurangen som kan tillfredställa våra krav och behov. Men innan maten måste man motionera ett antal kilometer. D.v.s. man måste Gå till Playa Ingles. Jag vill helst åka taxi både dit och hem men soldyrkarinnan godkänner inte detta men hon kan tänka sig att åka taxi hem. Jag säger att hon är snål men det förnekar hon och påstår att jag behöver motion.
När vi motionerat enligt order och kommit fram till Jumbo är jag rejält hungrig och vill äta omedelbart. Det kommer fram till oss tjusiga kvinnor och lämnar förslag på att vi ska komma till deras restaurang. De har specialpriser och jag tycker att vi ska nappa på förslagen emedan soldyrkarinnan går vidare. Nu börjar hon intressera sig för smycken i stället för mat. Hon stannar vid alla försäljningsställen och börjar fingra på örhängen och sånt. Jag behåller lugnet och går fram till henne och föreslår att vi äter först innan vi handlar. Hon godtar detta förslag därför att hon inta kan bestämma sig vad hon skall köpa. Vi går och tittar på restaurangernas olika menyer och jämför prisnivåerna. Vart skall vi äta? Vi går och går förbi en massa trevliga ställen tills vi båda känner att nu jävlar måste vi bestämma oss. Jag vill helst sitta så att jag ser människor som går i köpcentrat. Till slut hittar vi det ställe som tillfredställer våra behov. Jag får se på folk och soldyrkarinnan tror att prisnivån är den rätta. Vi beställer vår mat och i väntan på maten blir vi serverade en gratisdrink med något gult ock väldigt sött.. Då blir vi överens om att vi valt rätt matställe.

Som vanligt börjar jag iaktta personer som utmärker sig på något sätt. Det är många svenskar i farten och dom känner man igen. Jag tittar efter män som har en sån där väska runt magen med börsen i och kakifärgade shorts, vita ben, tubsockar och blåvita gympaskor märkt Bageera. Dom tycker jag om. De är okänsliga för trender och det uppskattar jag mycket. Har dom en reklammössa på sig med texten ”ICA Tallen, Vilhelmina” blir jag glad. Tänk att dom kom ihåg att packa med sig den mössan.

Vi äter och kommenterar gärna grannbordens väldiga matlust. De äter förrätt, huvudrätt och dricker ohejdat. Sedan beställer de efterrätt med tomtebloss och drinkar med paraplyer. Vi kan inte förstå hur de orkar och har råd. Vi är ju glada och nöja efter huvudrätten och en karaff av husets vinalternativ. Fredag- och lördagar lyxar vi med en helflaska vin att dela på.
Jag föreslår att vi kan dela på en sån där glassefterrätt med tomtebloss men hustrun tycker att vi kan slinka in på något place senare och dricka kaffe. Jag tycker att det är ett klokt förslag. Jag gillar ju inte det som är sött.

Efter diskussion om hur mycket vi skall lämna i dricks bestämmer vi att tolv kronor får räcka med tanke på att vi fick vänta en lång stund på maten. Några krav måste man få ha.

När vi lämnat stället är vi glada över att vinet och maten var bra och att jag samtidigt fått se på folk. Vi känner oss också väldigt nöja över att vi slapp betala grannbordets nota. Man kan ju inte bli mer än mätt.

Nu är tid avsatt till att mingla bland alla försäljningsställen som har öppet trots att klockan börjar närma sig 22.00. Försäljarna är väldigt idoga och man måste nästan inta en fientlig attityd för att få gå fritt. Det känns inte bra och vi börjar fundera på att besöka något dansställe. Vi går mot Playa del sol och snart är vi på dansbanan. Det är mest svenskar. Vi ser flera olika sorters danslystna personer i lokalen. Dels finns något exemplar av den 60 åriga mannen som är klädd och uppför sig som en 35 åring. Han har jeans, blonderat hår, guldkedjor, vit uppknäppt skjorta och bjuder upp damer som är minst 30 år yngre än han själv. Det märkliga är att de uppbjudna unga damerna tycks gilla läget. Sedan har vi dessa damer i 50 års åldern som är uppklädda till max men blir inte uppbjudna. Det verkar vanligt att 2-3 väninnor åker ut tillsammans. De sitter snällt vid sina bord och väntar på att någon ska se dom. Sannolikt har dessa damer suttit på rummen och laddat för kvällen. De har klätt upp sig, de luktar gott och är säkert hyvens människor men inga karlar i lämplig ålder ser åt deras håll. Hur roligt är det för dessa damer att gå hem i kväll. Jag funderar och är glad att jag får fara hem med soldyrkaren som jag tycker så mycket om.

Vid tolvslaget vill jag hem. Det är bara att gå utanför dörren, där står en frackklädd herre med hög hatt och anvisar lämplig droska. Att åka taxi är väldigt roligt, jag vet inte riktigt varför.

Efter två dagar börjar jag räkna hur många nätter som är kvar innan hemresa. Jag intalar mig själv, gång på gång, att det kommer bara att gå bra. Man vet ju hur fort en vecka kan gå. Få se nu? Vilken dag har det gått halva tiden. Samtidigt hör jag från soldyrkarn att hon vill att vi ska bo vid Mas Palomas nästa år. Jag ropar tillbaka, empatiskt, Hur är stranden där?

Det är alltid värt att fara utomlands. Man kan aldrig få uppleva en så oerhörd lycka och tillfredställelse på något annat sätt. Den euforiska lyckokänslan som inträder när man kliver in genom ytterdörren hemma är obeskrivbar och den känslan kan bara uppnås efter en utlandsresa.

När man tömt resväskan och bär ner alla oöppnade spritflaskorna till matkällaren känns det om möjligt ännu bättre. Jag tänker på alla törstiga individer runt Kasavika som säkert kommer att dyka upp.

Lennart Teglund
Kasaviken