Lennart Teglund                  Publicerat 2014-02-24

För några månader sedan gick jag med i Facebook sedan jag fått veta att det fanns en grupp speciellt för Husum som heter ”Du vet att du är från Husum”. Som bekant är det ju så att om man är född och uppvuxen i Husum så kan man aldrig lämna hemorten i sinnet vart än man flyttar på jordklotet. ”Född i Husum alltid Husumbo”.

 

Detta med Facebook har jag ännu inte riktigt förstått hur det fungerar. Det kan stå ”personer du kanske känner”, ”vänförslag”, ”sök efter vänner”, ”lägg till som vän”, eller ”ignorera”. De få vänner jag har skulle inte kunna tänka sig gå med i Facebook även om de har en dator.

Under rubriken ”personer du kanske känner” ser jag många namn som jag känner igen men jag kan inte påstå att de är min vän. Visserligen är jag väldigt vettasjuk men det känns smål´et att tigga om att bli vän. Man vill inte framstå som helt utan vänner. Troligen betyder ordet vän olika för oss människor.

Det här med att ”gilla” upplever jag också som svårt.

Vi pensionärer blir mer och mer isolerade ju äldre vi blir. Umgänget med yngre personer slutar nästan helt och vi blir sidsteppade på något vis. De vänner och släkt man har begränsas alltmer genom sjukdomar eller dödsfall. Jag har varit på tre begravningar under de senaste fyra månaderna.

Ganska snart efter pensioneringen umgås man nästan enbart med personer som lämnat arbetslivet och de influenser som man tidigare fått av yngre personer upphör. Jag har nu förstått att det är viktigt att försöka umgås med yngre personer, förutom sina barn, för att inte ”snöa” in totalt. Genom Facebook har jag funnit ett sätt att hålla mig informerad om vad som händer i samhället och då genom att tjyvläsa vad som intresserar yngre människor.

I helgen var det Melodifestival som sändes från Ö-vik. Jag kunde inte hitta någon låt som tilltalade min musiksmak och åter igen bekräftades min farhågor att tidevarvet har sprungit ifrån mig. Det enda som intresserade mig var Linda Bengtzings urringning. Vi fick insyn att hon inte är särskilt välutrustad bröstmässigt men hon är väldigt explosiv i sina armar och ben. Jag ångrar att jag inte kostade på mig en röstning på henne. Det är numera väldigt vanligt att manliga artister såsom Anton Ewald grabbar tag i picken och ruskar om, mitt i en låt. Det är svårt att lista ut varför. Snart får vi väl se Lill-Babs krafsa sig i skrevet.

Är man uppvuxen som jag med fabriken som närmaste granne uppstod ett intresse för Bogserbåten som aldrig lämnar kroppens innandöme. Jag är sjukligt intresserad av bogserbåtar och jag tillverkar sådana i min verkstad nästan varje vecka. Mitt pojkrum vette mot fabrikens ved-intag som då skedde från vattnet. Man lärde sig Simsons, Ernst och alla andra båtars motorljud så man visste alltid vilken båt som stökade på med timret. Vi unga pojkar på Nyhemsvägen tillbringade våra 10-12 första levnadsår på Udden och vid Varvets stränder och helt utan uppsikt från föräldrar och alltid med en bogserbåt i sikte.

Det är inte underligt att det inplanterades ett intresse för Bogserbåtar när man sett och hört dessa, dag som natt. Ibland kom också Wibergs mudderverk och de slamrade på dygnet runt i Husån. Detta slammer medverkade dock till en rogivande sömn trots att decibeltalen inverkade menligt vid lyssnandet på radio som vid dagens dikt eller grammofonmusik på skiva.

Små barn brukar som första ord säga ”mamma” men så var det inte i Husum på 50-talet. De första orden som små barn sa var Anny, Balder, Bore eller något annat namn på Wibergs bogserbåtsflotta. Erna Edstrand som arbetade på Ö-kiosken berättade att Steffans första hörbara ord var ”Simson”.

På Facebook kan man träffa på personer som man inte hade en aning om eller vet att de finns. I samband med en bild på bogserbåten Bore på Husumsajten inkom en bild på en målad tavla som föreställde fem av Wibergs båtar liggande vid kaj. Tavlan är målad 1972 av Corinna Martin som bor i Cardiff i England. Hon är född och uppvuxen i Husum och när hon var i 18 års åldern gick hon en målarkurs i Spektas regi och vid den tidpunkten målade hon tavlan. Den har legat i hennes arkiv fram till förra veckan då hon kom ihåg den.

När hon sedan publicerade en bild på tavlan anmälde jag mitt intresse för att köpa tavlan. Det samma gjorde också Carl- Einar Åström men han förlorade i budgivningen med anledning av att han tog en ”rövare” och påstod att det fanns ett intresse hos Båtklubben att förvärva denna unika målning. Carl-Einar är dock inbjuden till Teglunds Fyr i Kasaviken för att få åtnjuta akvarellen på bogserbåtarna som lagt till vid kajen på varvet inför vintervilan 1972.

Jag har nu importerat tavlan efter tullklarering och efter att narkotikahundarna har snusat och godkänt överföringen från England. Jag skall nu lämna in den för inramning och få äkthetsbevis. Tavlan är mycket bättre än den bild som finns på Facebook.

Min äldsta bror Bertil från Västerås besökte oss veckan efter invigningen av Kulturhuvudstadsåret i Umeå då Gitarrmuseet öppnade. Jag tänkte att det passade bra att besöka detta efter alla skriverier i pressen om museet.

Vi åkte ned till stan och fick en parkering på våning sju i parkeringshuset Nanna. När vi kom fram visade sig att man skulle gå igenom musikaffären Four Sounds lokaler och sedan tre trappor upp för att komma till gitarrerna. Jag gick iväg för att söka en hiss men blev upplyst om att det fanns ingen annan ingång än den genom musikaffären. Till saken hör att de personer som äger gitarrsamlingen driver också musikaffären.

När jag kom tillbaka mötte jag Bertil likblek i ansiktet. Jag frågade vad som hänt och då berättade han att han sett en skylt där det stod att vi måste betala 250 kronor till musikaffären för att få se på gitarrerna. I och med detta dramatiska besked började vi diskutera om vi verkligen ville se dessa gitarrer. Är vi verkligen överhuvudtaget intresserad av gitarrer? Vi kom fram till att vi är mer sugen på fika. Vi vänder ryggarna till museet och går in i en restaurang i huset och där sitter Umeås kulturelit och äter med fulla vinglas mitt i arbetsdagen. När vi sett prislistan föreslår jag att vi far till Biltema och fikar. Då återfick Bertil sin ansiktsfärg och vi åkte iväg till Biltema där kaffe med Wienerbröd kostade 15 kronor. En korv med bröd kostade 5 kronor. Vi åkte hem väldigt nöjda över att ha gjort ett klokt val.

Lennart Teglund