Publicerat 2009-11-11

Min erfarenhet är att redan när man passerat 55 börjar man känna av syndromet att man gjort sitt. Detta märks tydligast i arbetssituationen. Teknikutvecklingen börjar bli svår och man är döless på möten och sammanträden. Detta med möten och sammanträden tycks vara mera bekvämt för kvinnor. De brukar inte klaga på dessa sammankomster. De gillar ju att surra och prata hur länge som helst. Nu börjar en tidsperiod när mannen börjar dra sig undan på arbetet och även i privatlivet. Nu har man två motståndare, arbetet och hustrun.

Som i regel är hustrun mera alert och vill inte dra sig tillbaka till ett stilla mysliv i tv-fåtöljen. Hustrun vill ut och resa, gå på bio, köpa nya kläder, byta kök, umgås med vänner och bekanta, gå ut på restaurang, byta hårfärg och kosta på sig för att vara fin och attraktiv. Vi grå- och tunnhåriga äldre män tycker att det är bäst att vara hemma. Herregud det är ju så bra på TV. Till slut tycker man att allt på TV är bra och man vägrar gå ut på galej. Man tycker att ingenting är roligt och man känner sig missförstådd. Vad man än gör och var man än far så vill man bara hem.
När hustrun säger ”gå ut med någon kamrat” tvingas man inse att alla tidigare kamrater är skilda, lever i nya förhållanden eller vistas på AA-möten. Svaret blir ”jag har inga kamrater längre”.

Teknikutvecklingen
På arbetet byts datorprogram och telefonbolag hela tiden. Bara att klara av att lära sig ett helt nytt telefonsystem varje år tar mycket kraft och detta med datorer är ett stort bekymmer. Ungdomarna fattar med en gång emedan vi över 60 får kämpa länge för att lära om.

Förr i tiden var det tvärtom. Då var det de äldre som fick lära de yngre. Idag vet och kan en gröngörling på 20 år mer om teknik än oss äldre. Det är frustrerande att måsta gå och fråga dessa gröngölingar.

Vi måste ringa hem våra barn för att ställa in kanalerna på Tv:n och händer det något med datorn är man chanslös att kunna fixa det själv även med hjälp av support. Dessa supporter går det inte att förstå, de ställer så konstiga frågor. ”Hur många fönster har du öppnat” jag tittar och svarar ”inga men dörren är öppen”

Jag vet inte om det detta med ny teknik är det som medför att vi helst vill vara hemma. Idag kan du inte åka buss och betala med pengar. Överallt skall du ha betalkortet i hand och vända magnetremsan åt rätt håll. Själv lyckas jag nästan aldrig göra rätt. Det finns hur många olika betalkortsystem som helst. Konto, kredit pil upp, pil ned o.s.v. och alltid blir det fel. Ska man betala med sedlar ska dom lämnas till expediten men är det mynt skall de lämnas i en myntsamlare. Jag glömmer alltid att lämna mynten i samlaren. Det är genant. Jag funderar ofta på om jag har blivit dement.

Nytt livsmönster

Det är heller inte roligt att handla kläder. Medium är min storlek och om jag köpt en skjorta i den storleken händer det att när jag kommer hem och provar den kan jag inte knäppa knapparna för den är alldeles för snäv. Tittar man sedan noga på lappen står det ”slim”.
Fel igen gubbe! Ha Ha !
Att gå i affärer är en pärs. Det är speglar överallt och musiken dunkar tungt. De kläder som finns idag hittar man alltid något fel på. Byxornas ben är för smala eller för breda, färgerna är för gälla eller för dystra. Kläderna tycks passa för alla andra men inte för oss över 60. Det är samma typ av musik i alla affärer, dunk, dunk, dunk. Aldrig Hawaii musik eller dragspel.

I fabriken på 60 talet använde vi luftdrivna rondeller som tjöt väldigt. Vi använde aldrig några hörselkåpor och därför är vi hörselskadade. Det är därför väldigt svårt att höra vad expediterna säger när musiken dunkar i affärerna. Jag börjar alltid att svettas under armarna och jag får panik och vill ut och hem så fort som möjligt. Det sas i fabriken att hörselgångarna skulle med tiden vänja sig med höga ljud så det var inte onyttigt på något sätt. Jag misstänker nu att dom hade fel.

Till slut börjar man bli skrämd och rädd för att lämna hemmet lugna vrå. Man känner trygghet i att vara hemma och äta den mat man är van vid och tycker om. Nu börjar en period när man vill bevara det gamla invanda och man blir aggressiv mot förslag som att gå ut på något. Man börjar också bli motståndare till att bjuda hem vänner och bekanta. Bjuder man hem några vänner så vet man att man troligen blir hem bjuden till dessa några veckor senare och det vill man till varje pris inte och särskilt inte nu sedan det är bra på Tv både fredag och lördagskväll. Va fan då måste man också byta kläder och helst ta på sig något som inte är besudlat med massor av ”noppor”.

Vi äldre män intar nu en strategi som medför att hustrun uppmuntras till att vända sig till sina väninnor för att utöva sitt uteliv med. Samtidigt börjar man känna sig övergiven och tycker att allting är för dyrt och onödigt.

Allting är dyrt
Man tror att det är dyrt att använda mobilen. Så var det förr och det måste det vara nu också. Man tror felaktigt att det är billigast att använda sig av det fasta telefonnätet och vägrar därför ringa till mobiler. Ringer man ändå med mobilen någon gång till sönerna vill man helst be dem ringa upp. Man känner alltid en stress med mobilen i hand. Man vill avsluta samtalet direkt och säger ja, ja vi hörs sen.

Sedan barnsben har man blivit inpräntad i att elström är dyrt och att det är onödigt att ha lampor tända i onödan. Man börjar nu släcka lampor och blir irriterad när lampor tänds av andra.
Däremot har vi inga betänkligheter mot att använda bilen. Bensinen får kosta vad den vill, har man en bil ska man väl använda den. Vi äldre män vill aldrig spara några kvitton på bensinkostnaderna. Dessa kostnader är inget att prata om. Nåde den som påtalar något om onödigt bilkörande. Han eller hon skulle i så fall vara ”körd” för all framtid.

Vi grå- och tunnhåriga äldre män talar aldrig illa om bilen. Tvärtom ges den lovord om hur billig den är och reparationerna är så billiga att de är försumbara. Detta faktum kvarstår fram till den dag man hittat en bättre nyare och dyrare bil. Då inträder en förtalskampanj av den tidigare lovordade bilen. Från den ena dagen till den andra blir bilen ett vrak. Hustrun informeras om nödvändiga reparationer, andrahandsvärdets nedgång, alla brister förstoras upp till att ett bilbyte måste ske akut. Vi har inga bekymmer att punga ut 100 000 kronor till en bättre bil men tycker ändå att det är onödigt att ha brolampan tänd. Man skall inte blanda ihop äpplen och päron.

Vi vill inte heller skänka pengar till välgörande ändamål. Vi vet att alla gåvor hamnar i fel fickor. Det vet man.

Vi förbjuder hustrun att ringa och rösta på Idol, Körslaget och Dansbandskampen. Dessa röstningar har bara ett syfte att komma över våra pengar, det vet man. Sånt otyg får andra syssla med och föresten så röstar folk fel hela tiden. Vart är vi på väg. Har alla blivit tokiga. Är det bara jag som är normal.

Vi är missgynnade
Sannolikt är vår generation den som på ålderns höst har bäst ställt ekonomiskt jämfört med tidigare generationer. Om man tittar in i flygplanen som går till semesterparadisen ser man att den dominerande gruppen är gråhåriga män med sina ärtiga damer i nyfärgat hår. De festar och verkar ha råd med det mesta, paraplydrinkar, vräkiga middagar och dyra kläder.
När jag sitter utanför ICA och väntar noterar jag att de flesta 60 åringar har nya bilar emedan yngre har en bilpark som är betydligt risigare. Jag är övertygad om att dessa noteringar stämmer med verkligheten.

Vi som började arbeta efter årskurs sju lovades få rikligt med ATP poäng. Erlander lovade oss en rejäl pension sedan Folkpartiet hjälp oss att få igenom ATP reformen. Sedan har vi jobbat på i den förvissningen att poängen skall ge oss en bra pension. Strax innan vår pensionsdag ändras förutsättningarna och nu hörs det som att vår pension blir lite och ingenting. Är vi lurade igen? Det ser inte bättre ut. Va fan har vi gjort för fel?

Nu får vi ingen pension och teknikutvecklingen har skrämt oss till den milda grad att vi vägrar gå utanför dörren. Alla är emot oss. Samhället tycker att vi är för många och de har därför lagt ned i stort sett alla äldreboenden. Sjukvården har dränerats på personal och resurser och nu börjar vi förstå att det är vi 40-talister som de riktar udden emot.

Vi äldre grå- och tunnhåriga män går emot en dyster framtid. Tekniken springer ifrån oss och självkänslan avtar. Hustrun utvecklas och gör nya saker emedan vi sitter hemma och ondgör oss över att allt har blivit för dyrt och det har liksom blivit för mycket av allting.

Vi trodde aldrig att vi skulle bli som våra föräldrar som släckte lampor och tyckte att allting var bättre förr.

Vi trodde aldrig att utvecklingen skulle kunna springa ifrån oss och lämna oss ensamma bakom neddragna persienner utan pension och gömd sprit i källaren.

Vi trodde inte att barnen skulle kunna mera än oss redan innan de fyllt 30.

Som tur är gäller inte detta kåseri mig därför att jag förra helgen åkte flygmaskin till Stockholm och såg på Brolle. En äldre man i farten vill säga.

Lennart Teglund